Jag talar ut
I oktober förra året skrev jag på för provanställning, jag kommer ihåg hur stolt och förväntansfull jag var för att börja jobba där. Bland alla hundra sökande så hade jag fått chansen, jag kände mig utvald på något sätt. Självförtroendet hade nog aldrig varit mer på topp. Idag ca 6 månader senare, skrev jag på min uppsägning.
Det här kommer säkert helt plötsligt för många av er då jag inte tagit upp att jag vantrivts. Jag har jobbat där i 6 månader nu och jag ångrar inte för en sekund att jag sökte, jag har utvecklats något enormt under de här månaderna och jag har verkligen blivit utsatt för stress och pressande situationer. Det är en stor merit och jag är verkligen glad att jag fått uppleva det här. Men saken är den att jag trivs inte, jag trivs inte överhuvudtaget, inte med någonting. Jag har hållt tyst om detta då jag trodde att jag skulle komma in i det, men det blir inte bättre. Jag mår inte bra av detta.
Jag tänker inte gå till mitt arbete och må dåligt mer, jag vägrar gå dit med en klump i magen och gå därifrån med att kasst självförtroende och känna mig nertryckt. Det är vad jag gjort i 6 månader nu, kan ni fatta det? jag behövde pengarna, så jag ställde upp på det. Men inte mer. Det är meningen att jag ska jobba min sista helg nu i helgen, det är den sista platsen jag vill vara på just nu, men det är där jag måste vara. Jag ska avsluta det snyggt. Det kommer kännas konstigt. För en gångs skull när jag arbetar behöver jag inte höra att mitt jobb står på spel.
Är jag besviken?
Mycket, jag hade inte tänkt det här. Jag älskar att arbeta, jag älskar att tjäna mina egna pengar och jag älskar utmaningarna. Men i slutändan är det bara ett jobb, det är inte värt pengarna att må dåligt. Det har blivit ett sånt hysteri över jobb nu förtiden, jag förstår det för jag har varit likadan. Jag tänkte att jag kan ta vilket skit jobb som helst, bara jag får ihop lite pengar. Men jag vet nu hur det ligger till, och det är inte värt det. Man kan ta ett tillfälligt skitjobb, men det funkar inte i längden. Jobb är dagens stora stressmoment, men varför? det är ju BARA ett jobb. Det är jätte viktigt med jobb och att skaffa sig erfarenhet, men det är inte värt att stressa upp sig över. Så tagga ner alla (inklusive mig själv). Jag gillar inte hysterin.
Jag sitter inte helt lottlös inför sommaren, har jag riktigt tur så löser det sig fint. Om inte så klarar jag mig fint ändå, som alltid. Jag har sparat ihop pengar till Magaluf resan, har lite kvar men det klarar jag av att spara ihop själv innan vi åker. Pengarna till mitt au pair år är i princip klart. Jag klarade mig fint utan ett sommarjobb förra året utan att behöva snåla, åkte runt på resor och olika äventyr, så om jag nu skulle bli utan sommarjobb vilket jag inte tror eller hoppas, så klarar jag mig :)
Jag menar absolut ingenting illa mot arbetsplatsen i övrigt, den passar säkert jätte bra för dem som passar att arbeta med detta. Det här är bara vad jag upplevt och känner :)
Det här kommer säkert helt plötsligt för många av er då jag inte tagit upp att jag vantrivts. Jag har jobbat där i 6 månader nu och jag ångrar inte för en sekund att jag sökte, jag har utvecklats något enormt under de här månaderna och jag har verkligen blivit utsatt för stress och pressande situationer. Det är en stor merit och jag är verkligen glad att jag fått uppleva det här. Men saken är den att jag trivs inte, jag trivs inte överhuvudtaget, inte med någonting. Jag har hållt tyst om detta då jag trodde att jag skulle komma in i det, men det blir inte bättre. Jag mår inte bra av detta.
Jag tänker inte gå till mitt arbete och må dåligt mer, jag vägrar gå dit med en klump i magen och gå därifrån med att kasst självförtroende och känna mig nertryckt. Det är vad jag gjort i 6 månader nu, kan ni fatta det? jag behövde pengarna, så jag ställde upp på det. Men inte mer. Det är meningen att jag ska jobba min sista helg nu i helgen, det är den sista platsen jag vill vara på just nu, men det är där jag måste vara. Jag ska avsluta det snyggt. Det kommer kännas konstigt. För en gångs skull när jag arbetar behöver jag inte höra att mitt jobb står på spel.
Är jag besviken?
Mycket, jag hade inte tänkt det här. Jag älskar att arbeta, jag älskar att tjäna mina egna pengar och jag älskar utmaningarna. Men i slutändan är det bara ett jobb, det är inte värt pengarna att må dåligt. Det har blivit ett sånt hysteri över jobb nu förtiden, jag förstår det för jag har varit likadan. Jag tänkte att jag kan ta vilket skit jobb som helst, bara jag får ihop lite pengar. Men jag vet nu hur det ligger till, och det är inte värt det. Man kan ta ett tillfälligt skitjobb, men det funkar inte i längden. Jobb är dagens stora stressmoment, men varför? det är ju BARA ett jobb. Det är jätte viktigt med jobb och att skaffa sig erfarenhet, men det är inte värt att stressa upp sig över. Så tagga ner alla (inklusive mig själv). Jag gillar inte hysterin.
Jag sitter inte helt lottlös inför sommaren, har jag riktigt tur så löser det sig fint. Om inte så klarar jag mig fint ändå, som alltid. Jag har sparat ihop pengar till Magaluf resan, har lite kvar men det klarar jag av att spara ihop själv innan vi åker. Pengarna till mitt au pair år är i princip klart. Jag klarade mig fint utan ett sommarjobb förra året utan att behöva snåla, åkte runt på resor och olika äventyr, så om jag nu skulle bli utan sommarjobb vilket jag inte tror eller hoppas, så klarar jag mig :)
Jag menar absolut ingenting illa mot arbetsplatsen i övrigt, den passar säkert jätte bra för dem som passar att arbeta med detta. Det här är bara vad jag upplevt och känner :)
Kommentarer
Trackback
